Biologi 2 (Uppdrag 1)

biology

 

  • Hur skiljer sig djurceller från växtceller i fråga om organeller, struktur, form och storlek?

Enstaka celler funktion varierar stort beroende på hur cellen är uppbyggd samt vilka organeller som ingår i cellen. Det är organellerna som bygger upp syftet för cellens existens och varierar en del beroende på vilka typer av celler vi talar om. Växt och djurceller har olika funktioner och därav olika organeller, men har även något gemensamt. Alla celler kan:

  • Har en viss form.
  • Kan ta upp och avge ämnen
  • Tillverka nya ämnen
  • Utvinner energi
  • Röra sig

Dock så kan de göra detta på olika sätt vilket är det som tar oss till skillnaderna mellan exempelvis djur och växtceller.

Som vi redan tidigare vet så använder sig växtceller av bland annat solljus som en energikälla för att starta sin fotosyntesmotor och bilda glykos och syre. När det gäller djurceller så använder vi glykos för att bilda bland annat koldioxid vid cellandningen. Anledningen är att våra celler är specialiserade på olika sätt och innehar organeller som är olika varandra.

Ser vi till en växtcell så finner vi att den både ser och fungerar på ett annorlunda sätt jämfört med våra egna. En vital organell för att just växtcellers metabolism ska kunna ta upp energi ifrån solljus är just kloroplasterna som innehåller klorofyll. Vi finner även genom att bara titta på en växtcell och jämföra den med en djurcell att den innehåller en blåsa i centrum som tar upp en stor plats, detta kallas för vakuolen. Här lagrar cellen bland annat giftiga ämnen samt näringsämnen osv. Men vakuolen hjälper även till cellen i dess struktur och spänst då det bildas ett vätsketryck som regleras till omgivningen. Allt detta omsluts av en cellvägg som fungerar på ett annat vis sätt till vårt eget cellmembran. Växtens cellvägg består av cellulosa som fungerar som en trälåda runt cellen som sitter tätt intill andra celler och ger cellen dess form, så den fungerar och som en strukturgivare.

Ser vi istället till våra egna celler, alltså djurceller så finner vi att den är aningen mindre avancerad än växtcellen är. Jag radade upp några organella skillnader mellan cellerna ovan, däribland kloroplaster, vakuol samt att de innehar en cellvägg. Alla dessa ger växtcellen andra förutsättningar och form. Djurceller som saknar dessa fungerar därför på ett annorlunda sätt. Kloroplasten hos växtcellen är fundamentet i växtcellens metabolism och djurcellen kräver därför ett system som bygger på samma principer för att överleva vilket kallas för cellandningen. Djurcellen kan inte ta upp energi via solljus och omvandla det till elektrisk energi och därför så tar den upp näring direkt ifrån föda som via olika katalysprocesser tillhandahåller cellen och kroppen den näringen som behövs. Till detta har djurceller därför en annan uppsättning av enzymer för att reglera dessa reaktioner än vad växtcellen har, dock så finns informationen för de olika enzymerna i respektive cellkärna (DNA).

Jag nämnde dessutom att djurceller saknar cellvägg vilket direkt påverkar cellens struktur och form. För att lösa detta har djurcellen istället ett ”skelett” som både bygger upp cellen och hjälper den att transportera sig mellan olika platser (amöbiod rörelse) och består av 3 olika proteiner, aktintrådar, mikrotubuli samt intermediära trådar. Dock så är det aktintrådarna som är den vanligaste typen av dessa ”proteintrådar” i cellskelettet. Det är denna tråd likt vakuolen i växtcellen som ger cellen sin form.

Ser man på celler ur ett lite mer makroperspektiv kring hur de organiserar sig längst med varandra så finner vi även skillnader mellan växt och djurceller. Djurceller använder sig av olika ”kopplingar” som sträcker ut sig ifrån cellmembranet till närliggande celler för att få en sammanhållning mellan likartade celler, exempelvis huden. Dessa finns inte att hitta hos växtcellen som istället använder sig av cellväggarna för att organisera sig tätt intill varandra.

För att sammanfatta så är det i huvudsak 2 organeller, kloroplasten och vakuolen samt cellväggen bestående av cellolusa som skiljer växt ifrån djurcellen. Detta medför stora skillnader i cellernas metaboliska processer vilket gör att djurcellen använder sig av cellandning istället för fotosyntesen. Cellväggen ger växtcellen sin struktur samt vakuolen sin spänst medan det är cellskelettet hos djurcellerna som bestämmer form och struktur.

Vilka funktioner har cellmembranet och hur beror de av cellmembranets byggnad?

Som tidigare nämnt så har cellmembranet olika funktioner där bland de vitala är:

  • Transport av ämnen in och ut ur cellen
    • Diffusion
    • Exocytos
    • Endocytos
    • Kanalprotein
    • Passiva transportörer
    • Aktiva pumpar
  • Kommunikation mellan celler
    • Receptorer
  • Intercellulära kontakter

Cellmembranet fyller en viktig funktion hos cellen. Bland dess viktigaste arbeten är att reglera vilka ämnen som tar sig in och ut genom cellen. Detta kan ske på olika sätt. Via diffusion som förklarar för oss att olika ämnen söker sig till att jämna ut olika koncetrationsskillnader mellan olika ämnen så utgör cellmembranet själva barriären mellan dessa koncentrationsskillnader (osmos). Om det råder för hög koncentration av exempelvis vatten utanför cellen så kommer vattnet att söka sig till att ta sig igenom cellmembranet för att utjämna den här koncentrationen, man kallar detta för att ämnet rör sig med koncentrationsgradienten. Här tillåter cellmembranet exempelvis vatten att färdas genom den men den stoppar alla typer av joner och salter ifrån att färdas fritt. Detta beror på cellmembranets uppbyggnad som till stor del består av 2 lager fosfolipider som har en hydrofil del och hydrofob del. I och med att de hydrofobiska delarna av fosfolipiderna söker sig ifrån den hydrofiliska delen så kommer de att vända sig mot varandra och därav så vänder sig de hydrofila delarna sig ifrån varandra och utgör både utsida lager och insida lager av cellmembranet. I och med att den hydrofiliska delen är vänd mot omgivningen ut från cellen så hindras andra joner och molekyler. Istället så söker sig vattnet in och ut ur cellen beroende på koncentration för att utjämna detta (diffusion). Jag kan tänka mig att det är detta som sker när man äter mycket salt då det blir en koncentrationsdifferans mellan saltet i cellen samt saltet utanför vilket gör att vattnet i cellen söker sig ut för att utjämna denna differens och cellen torkar ut.

Dock så räcker det inte alltid med diffusion för att tillfredsställa cellens behov utan flera verktyg krävs som ibland direkt trotsar diffusionen.

I cellmembranet finner vi förutom fosfolipiderna även kolesterol och proteiner. Det är dessa proteiner som agerar som tullar åt cellen och tar in mer specifika eller större molekyler vid behov och flyter omkring på cellmembranet med ändar åt båda hållen. Det finns olika proteiner som fungerar som tullar på olika sätt. Övergripande så har vi kanalproteiner samt transportörproteiner.

När exempelvis salthalten ökar inuti cellen eller utanför så behövs detta jämnas ut för att cellen inte ska få allt för mycket tryck åt respektive håll. Därför finns det kanalproteiner som bevakar koncentrationen av olika ämnen inuti och utanför cellen och tillåter endast ämnen passera via den i samma riktning som koncentrationsgradienten via diffusion då dessa annars skulle stoppas av fosfolipiderna i cellmembranet. Dessa kan vara öppna 24/7 eller ibland under en viss period.

Utöver dessa har vi även tranportporteiner som söker sig till att fånga upp mer specifika joner eller molekyler. Därför kan den beroende på om den ska importera eller exportera ett ämne ha ena änden stängd och andra ämnen öppen där den vill fånga upp en viss jon eller molekyl. Den håller sig öppen tills att den önskade molekylen eller jonen träffar öppningen, först tå öppnar proteinet sin andra ända och låter ämnet passera igenom, därefter stänger den igen. Detta medför att en cell kan transportera in ämnen mot koncentrationgradienten. Man kallar även detta för aktiv transport och proteinet för aktiva pumpar.

Det finns även andra sätt för cellen att transportera ut ämnen in och ur cellen med hjälp av membranet. Exempel på detta är edocytos och exocytos där istället hela membranet kan omge det önskade ämnet både utanför och innanför cellen för att sedan ta den in i cellen. Det kan liknas vid att membranet kramar om molekylen eller jonen i fråga och sedan lossar sitt membran omkring ämnet för att sedan oförhindrat transportera den igenom sitt egna cellmembran. Det kan likanas vid den mantel som man lägger omkring ämnet för att nästa dölja ämnet ifråga ifrån fosfolipiderna i övriga membranet och därav tillåta passage. Här står endocytos för transport ut ur cellen och exocytos transport in i cellen. Detta används mer ofta i vissa celler än andra, exempelvis växtcellen som transporterar polysackarider via det här sättet samt djurcellernas matspjälkningsenzymer använder detta för att utsöndra till tarmkanalen. Dock så kan detta även skapa ont då virus i kroppen, exempelvis HIV tar sig in och ut genom olika celler då de lyckas omsluta sig med ett cellmembran och därav ”lura” andra celler till att tro att ämnet är oskadligt och låter det därför passera in i cellen.

Men membranet har även en funktion vad gäller kommunikation mellan olika celler. Via cellmembranet sträcker sig olika kopplingar sig ut ur cellen för att binda ihop sig med närliggande cell men även att man ska ”känna igen” likartade celler (eller olikartade vid vita blodkroppar), exempelvis huden och ser till att de hålls samman. Men utöver detta har den receptorer som kan reagera på olika signalsubstanser och det är detta som ger cellerna en chans att kunna kommunicera med varandra. Receptorerna består av ett protein och när den nås av en signalsubstans så agerar cellen i enlighet med signalen. Exempelvis när detta sker är när kroppen utsöndrar ett visst hormon som säger att ett visst ämne måste börja produceras. Hormonet sätter sig då på cellernas receptorer och börjar agera efter vad hormonet kommer med för ”behov och instruktioner”. Det kan betyda att man ska börja producera ett ämne eller sänka produktionen.

Totalt sätt så förstår vi att membranet har en mycket viktig uppgift för cellen, inte bara att den agerar som en avskiljare mellan cellen och dess organeller till omgivningen utan den via den hanteras kommunikation, transport och vävnader till andra ämnen samt koppling till likartade celler. Den har olika lösningar på olika problem vid alla olika situationer vare sig det gäller att trotsa diffusion, eller transport av vatten syre och koldioxid till att balansera koncentrationen mellan cellen och dess omgivning. Mycket fantastiskt!

Beskrivning Eukaryota celler Prokaryota celler
1. Cellandning Ja Ja
2. Cellkärna Ja Nej
3. Organeller Ja Saknar de membranomslutna organellerna. *
4. Cellstorlek 5 – 20 µm 1 – 10 µm
5. Organism Djur/växtceller, svampceller Bakterier och Arkéer
6. Arvsmassa Cirkulär kromosom (Cellkärna) 23 kromosompar Cirkulärt DNA 1 kromosom
* Cellkärna, mitokondrier, kloroplaster, lysosomer, goligioapparaten.
  1. Precis som eukaryota celler så kan prokaryota celler utvinna ATP via cellandning (aeroba), den kan göra detta direkt genom att ta upp kol ifrån omgivningen där den sänder ut ett enzym för att bryta ner stora organiska molekyler som den sedan tar upp via speciella receptorer som sitter på membranet. Det finns även fotoautotrofa blågröna bakterier som kan via sina kloroplaster dra nytta av solenergin likt växtcellerna för att bygga exempelvis glykos, de bildar då ATP genom cellaningen.
  2. Hos prokaryota finns det ingen cellkärna utan man finner att dennes kromosom som består av en eller flera DNA molekyler ligger fritt i cytoplasman. Dock brukar den fästa sig vid någon plats på cellmembranet medan resterande hänger i princip fritt i cellen.
  3. Här finner vi större skillnader mellan eukaryota och prokaryota celler där prokaryota inte är lika avancerade som eukaryoter. Som nämnt ovan finner vi att den saknar cellkärna, men även mitokondrier, kloroplaster och lysosomer. Då den saknar mitokondrier trots att den kan vara aerob beror på att processen istället tar del i cellmembranet där den utvinner energin via cellandning och nedbrytning av kolkedjor.
  4. Som nämns ovan så är det en stor skillnad i storlek mellan prokaryota celler och eukaryota celler till den senares fördel. Det kan vara en skillnad uppemot 1:1000. Detta beror på olika saker men bland annat för att prokaryoter inte behöver samma volym då den saknar en massa organeller som annars behöver yta. Exempelvis cellkärna eller vakuoler, men även mitokondrierna som finns i eukaryoter som har eget DNA och kopierar sig själv inuti cellen vid behov, därför kan det finns väldigt många av olika sorters organeller beroende på behov och uppgift.
  5. Man delar upp eukaryoter och prokaryoter i olika organismer, dock så har de en sak, de anses vara ”levande”. Studerar man ordet organismer så förstår man att ett kriterium för att ingå i den gruppen är att man behöver ha organ (organism), i cellernas fall så anses det vara organellerna samt att de ska via olika metaboliska processer kunna livnära sig själva. Dock så har man valt att separera exempelvis djur och växtceller ifrån bakterie och arkéener som olika organismer då organen inte fungerar på samma sätt. Nästan som äpplen och päron där båda är en frukt men av olika sorter. Den avgörande skillnaden är att bakterier och arkéener saknar membranomslutande organ. Deras DNA och arvsmassa har även olikheter sätt till eukaryota celler. Ser man till virus så anser man ser man den inte som en levande organism då den saknar ämnesomsättning, förökning bland annat.
  6. Prokaryoter har till skillnad ifrån eukaryoter (i de flesta fall) en cirkulär kromosom tillskillnad ifrån våra egna linjära och innehar endast 1 kromosm. Drar man en parallell till människans olika celler så vet vi att vi har 23 kromosompar. Prokaryoter har även plasmider som innehåller uppemot 10-20 gener som de bland annat kan överföra till andra bakterier.

Vad är restriktionsenzymer? Redogör för deras betydelse inom dagens genteknik.

Restriktionsenzymer finner man hos bakterier och används för att som försvar för bakterien. Genom att dessa enzymer är kodade till att upptäcka speciella DNA sekvenser dvs uppsättning av baspar så kan enzymet oskadliggöra eller avväpna DNA ifrån exempelvis virus som påverkar bakterien på ett negativt sätt. I och med att olika enzymer känner igen olika sekvenser så söker enzymerna igenom DNAt som bakterien eller enzymet kommit i kontakt med. Finner enzymet den koden som enzymet är avsätt att söka och oskadliggöra så klipper den bort den sekvensen av baspar som anses skada bakterien vilket är ett mycket effektivt sätt att försvara sig på. Den kan alltså både fungera som ett sökprogram (Google) och antivirusprogram (Norton) till bakteriens egna cell. Dock så öppnar detta för en stor variation av möjligheter för oss att utnyttja. I och med att olika enzymer eller restrektionsenzymer söker sig speciella sekvenser så kan vi med hjälp av dessa söka olika DNA sekvenser i andra organismer eller till och med överföra DNA till andra organismer.

 

Genom att klippa bort olika DNA sekvenser ifrån en organism så får vi restriktionsfragment som via olika metoder exempelvis gelelektrofes kan separera eller skilja bort ifrån övriga DNA bitar. Men vad är det egentligen vi kan använda restriktionsenzymerna till och varför har den blivit så stor och intressant?

 

Vänder man på restriktionsenzymernas egentliga eller ursprungliga funktion att söka efter skadliga DNA sekvenser hos främmande ämnen så kan vi istället styra de till att söka önskvärda DNA sekvenser hos olika organismer för att sedan klippa bort dessa fragment för att föra in de i nya genom. Vi kan alltså sedan introducera dessa fragment i andra organismer och förändra deras DNA uppsättning för att ge upphov till en viss egenskap eller proteinbildning. För att detta skall vara möjligt så behöver vi en DNA sekvens som har fria baspar längst ändar för att kunna binda till den övriga DNA kedjan (klistriga ändar). I och med att bakterier har plasmider med eget DNA och egenstyrd förökning så är den ideell för just detta, dessutom kan bakterien överföra dessa DNA koder till andra bakterier. Genom att extrahera plasmiderna ifrån de olika bakterierna så används ett visst restriktionsenzym för att läsa av den runda DNA kedjan och söka efter den önskvärda sekvensen. När enzymet väl funnit den så klipper den bort den önskvärda sekvensen och den tidigare rundformade DNA strängen lägger sig rakt. Nu gäller det att föra in den DNA sekvensen vi önskar att organismen ska få och därmed få nya egenskaper vilket restriktionsfragmentet ger upphov till. Genom att (väldigt förenklat förklarat) blanda ihop de uppklippta plasmiderna med DNA fragmentet så kommer den återigen bilda nya ringformade plasmider i bakterien med nya gener. Detta krävs ju som tidigare nämnt att båda DNA fragmentet och plasmiderna har klistriga ändar, dvs fria baspar längst sina ändar för att basparen ska ha något att bida sig till.

Man kallar plasmiderna i detta försök för vektorer, alltså en ”bärare” som kan användas för att kopplas ihop med DNA fragment ifrån en främmande organism för att sedan föras tillbaka in i en annan. Via chockbehandlig av cellen med det nya DNAt så aktiveras bakterien och börjar så småning om att dela sig med det nya DNAt intakt. Dock så sker detta inte alltid och det gäller att söka sig efter bakterierna som lyckats behålla den inseminerade genen.

 

Så vad innebär det här rent konkret?
Det vi har förstått hittills är att vi via olika metoder kan ändra på en viss DNA uppsättning hos exempelvis en bakterie. När vi talar om att ändra en egenskap så menar vi egentligen bildningen av olika proteiner som kan vara till en fördel för organismen men vi har även börjat undersöka hur detta kan vara till fördel för människan. I och med att bakterier producerar olika proteiner som är önskvärda för människan så kan vi via olika DNA fragment som man introducerar till bakteriens egna DNA styra proteinproduktionen till vår fördel. En väldig omdebatterad cell som man styrt om via det här sättet är ris eller ”det gyllene riset”. Genom att söka igenom risets DNA med olika enzymer så har man lyckats hitta en sekvens som man ersatt med en annan som får risets celler att producera mer att ett visst protein som kan vara till människans fördel då den har en ökad produktion av A-vitamin som är en bristvara inte minst i de fattigare delarna av världen. Man kallar detta för genmodifierade organismer. Vi kan även använda restriktionsenzymer för att introducera en DNA sekvens för att få bakterierna att massproducera ett visst protein som vi använder i exempelvis läkemedel. Detta innebär dock vissa hinder då prokaryota organismers enzymer avläser DNAt utan att transkriberas till mRNA innan (introner). I och med att de eukaryota cellerna gör detta så kommer inte DNAt taget ifrån eukaryoten att översättas korrekt hos prokaryoten då dessa endast innehåller de exoner.

Dock så fungerar det inte alls lika simpelt då bakterier eller prokarytota organismer saknar vissa metaboliska vägar för att bilda ett visst protein likt eukaryota celler. Detta för att eukaryota celler oftast bildar olika proteiner som sedan sammanfogas till ett nytt som cellen då behöver. I och med att prokaryoter inte är lika väl utvecklade så innebär detta ett hinder.

Dock så har man löst detta genom att istället använda en annan typ av bakterie. Boken tar upp exempel med jordbakterie som är väl utvecklad och passad för just vårt syfte, att föra över olika gener till växtceller. När det kommer till däggdjur så introducerar man det nya DNAt man fått från ett visst reaktionsenzym in i nyss befruktat djurcell. Man göra det alltså så tidigt som möjligt vid befruktning.

 

Man använder dessutom tekniken till att skapa vaccin som bygger på samma princip där man oskadliggör ett virus via ett reaktionsenzym och ersätter det med något annat oskadligt samt introducerar det till kroppen för att aktivera immunförsvaret. Man finner att det även är till fördel att använda metoden när man ska identifiera människor där celler, blod eller hår har lämnats efter där man på samma sätt söker efter en viss sekvens för att sedan ”matcha” den med någon annan, exempelvis vid brott. Släktforskning är även ett användningsområde då man söker en viss uppsättning som kan liknas vid fader, bror, mor osv och inte minst ärftliga sjukdomar.

 

Dock så finns det nackdelar med det hela, inte minst vad gäller att verkligen veta vad de olika sekvenserna ger för egenskaper när man inseminerar de i främmande organismer. Då vi inte har hela bilden framför oss så kan DNAt vi introducerar även ge effekter vi inte förutsätt alternativt att den bortklippta DNA sekvensen är vital för bäraren. För att vi alltså ska kunna vara säkra på att det vi gör kommer ge ett positivt resultat så behöver vi ha mycket information om en den gen eller DNA sekvens som ämnas ersättas. Man kallar detta för att ”isolera” en gen och är inte så simpelt. I och med att man sällan vet exakt vilket protein som bildas av en viss sekvens så kan detta bidra till proteinbildning som inte är önskvärd.

Diskuterar man genmodifierade organismer likt det ”gyllene riset” så oroar man sig över hur den nya produkten kommer att påverka dess omgivning. Den kan via polonisering bidra till att andra arter korsas med dess DNA och slår ut olika arter. I och med att man även inseminerar genmodifierade växter med sekvenser som bildar protein för att skydda den mot insekter så kan detta även komma att påverka olika arter då de längre inte finner föda samt att växten sprider sig hejdlöst och slår ut andra växtarter.

Det dock många är överens om är att vi fortfarande har lite kunskap om vilka effekter restriktionsenzymens användning kan ge och väljer därför att vara väldigt försiktiga i sin väg framåt då diskussionen nu även finns kring hur man kan ändra på olika mänskliga gener via detta och på så sätt ändra på människor egenskaper. Precis som allt finns för och nackdelar med det också. Dock har vi mycket kvar att övervinna och kommer att bli intressant att följa utvecklingen.

Redogör för fotosyntesen.
Då det är dessa klorofyll och kloroplaster som utvinner kemisk energi ifrån ljusenergi så förstår man snabbt vikten av denna process för allt liv på jorden. I och med att vi sedan konsumerar denna energi så får vi även det vi behöver för att vår cellandning och metabolism skall fungera som den ska. Så hur ser processen ut?

Ser vi till det ”kemiska språket” så skulle vi översätta fotosyntesen till nedan:

6CO2 + 12H2O + ljusenergi à C6H12O6 + 6O2+6H2O
Det vi ser ovan är den kemiska formeln för fotosyntesen och visar på den bruttoproduktion som sker. Dock så är detta en mycket förenklad bild av det som sker i växtcellen samt kloroplasten då det egentligen är flera del-reaktioner. Dock så brukar man för enkelhetsskull dela upp de i 2 övergripande processer.

  • Ljusinfångade processerna/reaktionerna
  • Koldioxidbärande processerna/reaktionerna

I och med att det är i kloroplasten själva fotosyntesen äger rum samt att det är två övergripande reaktioner som sker så bör man även ta sig en titt på kloroplastens egna organeller för att förstå processerna på ett mer övergripande sätt. I och med att kloroplasten är så lik de prokaryota blå gröna bakteriernas organeller så tror man att de härstammar ifrån bakterien, man kan till och med säga att en blågrön bakterie lever i en häftig symbios tillsammans med växtcellen. Kloroplasten bygger upp två stycken membran och det är i det inre tylakoliden som ljusinfångande reaktionerna äger rum. Vi finner även klorofyll som innehåller magnesiumatomer och kväveatomer samt karoten som innehåller kol och väte. Vi finner även storma innanför kloroplastens membran som är rik på enzymer. I det inre membranet finner vi ett system av platta blåsor, molekyler av klorofyll, karoten samt enzymer som fungerar som elektrontransportörer och fångar upp ljusenergin. Dessa i ett hundratal bildar vad vi kallar för en fotosyntetisk enhet.

Det som sker direkt när ljuset upptas är att man laddar två styckna olika energibärare, NADPH samt ATP. Dessa använder cellen inte för att lagra energi utan man ser till att snabbt utvinna energin till olika energikrävande reaktioner i princip omgående vilket gör att deras egenskaper passar syftet mycket bra.

Så hur går de två processerna till?

Ljusinfångade processen
Det startar så klart med att ljuset träffar bladet och tränger sig ned till kloroplastens yttre membran där den första processen äger rum. Värt att nämna är att klorofyllmolekylerna endast upptar energi ifrån ljus med en viss våglängd, detsamma gäller även karoten. Klorofyll tar upp rött och blått ljus medan karoten fokuserar på blått ljus. I och med att ljusenergin nu träffat klorofyllen så blir klorofyllet och karoten (molekylerna) laddade. Det är denna energi som nästan omedelbart används för att skapa olika energikrävande processer för att sönderdela vatten till syrgas samt vätebärarna ATP och NADPH (av ADP & NADP).

Via boken får vi fram en reaktionsformel för den processen.

NADP+ + ADP+ fosfat +H2O + Ljusenergi  NADPH + ATP +O2

Ser vi till formeln ovan så finner vi att det är NADP samt ADP som tillsammans med vatten och ljusenergi bildar vätebärare NADPH samt ATP och syre. Till reaktionen hör också fosfat vilket är det som ser till att vi kan få tri trifosfat av difosfat. Dessa är våra energibärare. Detta avslutar den första delen av fotosyntesen, alltså den ljusinfångade processen.
Det är här den koldioxidbindande processen.

Där är här man via de olika vätebärarna som är fyllda med energi man utvinner olika sockermolekyler av bland annat koldioxid och vatten. Här finner vi även en cykel (calvincykeln) som har samma uppgift som citronsyracykeln, alltså att återbilda utgångsämnet som används för de olika reaktionerna. Det utgångsämnet kallas för ribulos 1,5 difostaf med den kemiska förkortningen RuDP och består av 6 stycken kolatomer som binder sig till syre och väte. För att bilda sockermolekylen behöver vi just 6 stycken kolatomer och det sker via att varje koldioxid molekyl binds till en RuDP via enzymet Rubisko och resultatet blir det önskade. Denna molekyl faller sedan sönder till två stycken 3 kolatomiga molekyler likt det som sker i cellandningen innan citronsyracykeln. Här spelar ATP och NADPH en avgörande roll då de i flera olika steg påverkar atomen. ATP laddar samt NADPH reducerar (avger vätejoner till) atomen vilket ökar energiinnehållet. ADP samt NADP vänder sedan tillbaks till den ljusinfångade processen för att återigen laddas på nytt. Sedan följer en massa delreaktioner för att återskapa även RuDP och till detta skapas även glykos. Så man kan säga att både RuDP, ADP samt NADP går i en cyklisk ordning. Resultatet av denna delreaktion är att det går åt 18 ATP och 12 NADPH molekyler för att skapa en glykolmolekyl i de ljusfångande reaktionerna.

 

Publicerad av Joe

Hey! Vanlig kille i Svealand som studerar lite ämnen i samband med jobb för att till HT16 fortsätta med högskolestudier. Är varken överambitiös eller avdankad, hamnar där mitt emellan. Thats it!

3 reaktioner till “Biologi 2 (Uppdrag 1)

  1. Tack för att du lade upp texten! Jag fick flera tips som jag kunde lägga till i mitt egna uppdrag 🙂 Ibland är saker så utspridda i läroböckerna, så det gör saken mycket lättare om man också får kika på någon annans sammanfattning. Lätt att missa detaljer annars!

    Gilla

Lämna ett svar till lemutronEmilia Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: